Det där med att prata av sig..

Återträffen av föräldragruppen var igår. Sex bebisar totalt var med. En familj kom inte, så tråkigt.. Hade vart kul att träffa deras lilla prinsessa också.
Hugo, Alwin, Lykke <3, Ivar och Eskil. William låg i barnvagnen och sov.


Det där med att prata av sig, hur bra är det egentligen? Folk kanske uppfattar saker fel, men hur ska man få dem till att förstå när man inte kan förklara bättre eller när dem inte vill lyssna, vart går man då?

Jag har så himla mycket jag vill prata om men gör det inte, för jag känner inte att folk vill lyssna, då är det väl rätt vanligt att man håller käft också?

Det här med Lykkes pappa till exempel. Han var med 4 maj när hon föddes, åkte hem den 6. Sen kom han veckan därpå och stanna i två dagar. Gången efter det var när hon var 3 månader. Alltså 10 veckor senare. Han hörde av sig via ett sms och en utav sakerna han skrev var nått i stil med att "Lykke ska väl få rätten att träffa sin pappa också" Jag blev så arg, ledsen, besviken, allt på på en gång.. Kunde till och med se min kropp skaka vilket aldrig hänt innan. Jag har aldrig nekat honom och fick fråga sju ggr och ringa och skälla ut honom en dag senare för att få reda på varför han hade sagt så? "nej men din attityd mot mig gjorde att jag så, men för helvete vi har inte pratat på fleeeeeera veckor så det kan du inte skylla på. Sen ville han komma hit, en lördag bestämde vi och hans syster skulle med. Tror ni det blev så? Nej han är så snål och hade fixat gratisbiljetter som inte gick att åka på osv. Så onsdagen efter kom han istället. Pratade som inget hade hänt, om dopet och om hur mycket han planerar för sin dotter. Allt ska i vilket fall som helst vara gratis i hans ögon. What to do? Blir galen, totalt. Jag skulle även få ett babygym av honom, för typ 4 veckor sedan och det har fortfarande inte landat i min brevlåda och inga svar om maten på dopet? Får jag be honom fara åt helvete en gång för alla? Jag mår illa av det här.